Humlan

Det är inte nog med att pengarna ska räcka till allt å lite till. Sen har jag ångest över att jag är hemma och att mamam får kämpa för sitt liv ensam upp i Umeå. Det känns inte rätt, men jag vill inte smitta henne med något så det bara blir värre.
Har pratat med henne ikväll och förklarat hur jag känner. Hon vill inte att någon kommer upp än. Utan att hon ska bli bättre först.
Det kan jag förstå, men det känns som om hon tror att vi bara skiter i henne. Men det gör vi verkligen inte.
Hur ska man kunna slappna av när man konstant tänker på detta.?
Det ända jag vill är att våran mamma kommer hem och blir frisk igen. Vi behöver henne hemma.

På tal om lite annat så har jag bakat en morotskaka som mina underbara arbetskollegor ska få njuta av i morgon.

Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta, vet inte varför men det blir bara så. Det är konstigt att man håller 100% på jobbet, men där har man ju inget val. Om man känner att det är nära för att börja gråta så sväljer man bara det.
För det är ju pinsamt att gråta inför en massa folk.

Jag har även konstaterat att livet inte alls är lätt alla gånger. Vem ska veta vad man ska göra? Om inte jag själv vet.

Nä nu ska jag blicka framåt istället för att vara bitter.