Humlan

Just nu sitter jag i köket och vet inte vad jag ska göra. Vet inte ens vad jag tänker på, jag vill bara gråta. Hur är det möjligt att en människa ska orka med såna här saker två gånger i sitt liv om inte fler.
Jag undrar bara hur man kommer så långt fram tills allt är över. Det är ju så mycket som händer just nu. Å just nu tar det här all min enegri.
Å så ska man orka jobba och vara social. Förlåt jag vill men det är bara för mycket. Jag vill vara den som jag alltid brukar vara glad och positiv.
I morgon ska vi åka upp till Umeå igen. Jag, Malin, Tina, Pappa och Lars. Där vi ska få parta med en doktor som kommer att berätta hur läget är för våran mamma.
När jag parade med henne så sa hon att det inte alls var bra. De hade fått provsvaren ifrån benmärgen. :(
Jag kan inte fatta att det finns en jättestor chans att hon kan DÖ. Inte våran mamma.

Hur ska man ens kunna sova när allt är så här? Vem har svaren på alla mina underliga frågor som man har. Jag har aldrig varit med om nått sånt här innan. Någon kunde väl förbereda mig på det här. Men inte, man ska alltid klara sig på egen hand TACK, TACK för det.

Det är sån himla tur att jag har Min underbara T och mina systrar Malin och Tina och Min snällaste och finast Pappa.
Tack för att ni finns.

Nä nu ska jag snart göra mig klar för att krypa ner under täcket och invänta att T kommer hem.